I det sjunkande ljuset från det som en gång var en livlig metropol stod Alex Mercer ovanpå resterna av en krossad skyskrapa, med ögonen riktade mot horisonten. Himlen, målad i brinnande orange och blodröda nyanser, bar tyst vittnesbörd om galenskapen som hade utspelat sig. Tre distinkta stigar, som fingrar på en ilsken gud, sträckte sig uppåt från avlägsna länder och markerar uppstigningen av kärnstridsspetsar som lanserats av världens supermakter: Amerika, Ryssland och Kina.
Alex, en före detta stadsutforskare som blev motvillig överlevande, hade alltid haft en fascination för civilisationens skelett. Nu höll världen själv på att bli en stor, ödslig ruin. Sprängningarna var avlägsna, men budskapet var tydligt - mänsklighetens hybris hade äntligen kulminerat i dess yttersta dårskap. När den första chockvågen av uppskjutningarna ekade genom de ihåliga kanjonerna av betong och stål kunde Alex känna skakningarna från en ny era som började.Panik hade brutit ut på gatorna nedanför. Människor klättrade i en vansinnig dans för överlevnad, plundrade butiker, kapade bilar och trampade över varandra i ett desperat försök att hitta skydd. Samhällets tunna faner, som så länge upprätthållits av löftet om ordning, hade bränts bort på bara några ögonblick. I kaoset förblev Alex en ö av kusligt lugn, inte av likgiltighet utan av en djupt rotad uppgivenhet att världen de en gång kände var oåterkallelig förlorad.När natthimlen sattes i brand med efterdyningarna av mänsklighetens vrede, steg Alex ner från deras sittplats, fast besluten att navigera i kaoset. De visste att den verkliga kampen låg framför - inte bara kampen mot det oundvikliga nedfallet och miljöns kollaps, utan kampen om mänsklighetens själ, när resterna av världen vände sig mot varandra för att överleva.Och så, med ett tungt hjärta och en vilja stålsatt mot det kommande mörkret, gav sig Alex ut i ruinerna. Historien om deras överlevnad var ännu inte skriven, men det skulle vara en berättelse inte bara om uthållighet, utan om sökandet efter hopp mitt i världens aska.
Alex: "Hej? Är någon skadad?"Överlevande 1: (Försiktigt) "Vem är du? Du är väl inte en av dem?"
Alex: "Nej, det är jag inte. Jag heter Alex. Jag letar bara efter förnödenheter och försöker förstå allt detta."
Survivor 2: (inskjuter) "Förnuftigt? Världen är borta, man. Det finns inget kvar att förstå."
